Tankar om träning
När jag läser andra bloggar och dylikt om nyblivna mammor som skriver om träning och matvanor har jag en tendens att ryckas med och få halvpanik över min muffintop som väller över troskanten.
Jag får lixom kliva ett steg tillbaka och nypa mig i armen ( slå mig själv på käften ...) . Herregud, jag födde nyss barn!!!!
Och vad har jag panik över?!
Varför måste allt ske så snart, vad har jag brottom till?
Jag hade tidigt i graviditeten en plan inför kommande träning för min del och den känns fortfarande helt ok så den ska jag följa.
Så länge kroppen vill det alltså.
Tanken är att jag ska försöka börja lite lätt med innebandyträningen i september. Och då ta det lugnt eftersom just innebandyn inte är en så snäll sport mot kroppen.
Sen om det går bra ska jag förhoppningsvis börja med matcher i okt/nov.
Då är skruttan 4 mån och kan lätt följa med och sitta hos nån snäll supporter på läktaren.
Tills dess så ska jag promenera och när jag känner att jag kan , börja jogga lätt.
Skulle det vara så att nått inte känns bra i kroppen så tar jag det lugnt igen. Vill under inga omständigheter skada mig eller få nått framfall.
Visst önskar jag att jag kunde trycka på en knapp så jag kommer i mina vanliga kläder ... Men det gör jag nog i sinom tid!
