enmagetill.blogg.se

Vaknade kl 3 inatt när Jesper tassade in i sovrummet. Då låg visst Belle redan hos oss och det blev väldans trångt. Skulle flytta på mig och en smärtvåg drar över mig. Tänkte bäst att gå upp och ta värktablett. När jag kom ner för trappen svartnade det dör mina ögon, öronen började tjuta och mina armar domnade bort. Fick lägga mig ner på golvet i badrummet för att inte svimma. Shit vad det gjorde ont i magen! 

Trodde inte detta ingrepp skulle kännas som förra ggn. Då hade dom ju sytt i buk och muskler, nu har som ju inte vart så djupt nere. 

Fast förra ggn fick jag ju värre saker att ta emot smärtan än Ipren... 

Själva ingreppet igår gick inte som väntat heller. Så all smärta är förgäves. Trådarna jag känt, och doktorn, hittades inte när de öppnat upp magen. De skar upp gamla ärret och höll upp skinnet med en tång för att se. Och detta kunde jag kolla på eftersom det bara var lokalbedövad. Mysigt. 

Det är sjukt hur man känner att dom grejar i kroppen fast det inte gör ett dugg ont. 

De karvade i ärrvävnaden och försökte hitta trådar men Nope, de var för inkapslade trodde hon. Men hur kan jag känna dom då?! 

Så nu är nästa steg att detta ska läka, sen ska jag känna efter hur det känns. Det kan vara så att jag inte kommer känna dom lika mkt när de lättat på ärrvävnad. 

Och om jag sen vill ha bort dom så blir det sövning. Och just nu känns det som jag hellre lever med lite stickande trådar än att gå in i magen för tredje ggn, och dessutom bli sövd. Plus smärta i magen. Det är inte en lätt vardag då man använder magen jävligt mkt. 

Vi håller tummarna att det läker fort och att jag klarar att jobba imorrn!  

Det är inte farligt att jobba och lyfta eftersom de bara öppnat ytligt, till skillnad från förra op när magmuskeln var öppnad. 

Nu är det ju bara att det är ömt och svullet. Jag härdar ut, det vet jag...